De flesta mediciner vi tar fungerar bäst när de når en viss koncentration i blodet, och att få en för hög koncentration är ofta ohälsosamt eller farligt. Därför rekommenderas barn och vuxna olika doser av medicin. Vaccin är annorlunda. Vid vaccination är vi inte ute efter att det injicerade vaccinet ska sprida sig i kroppen. Målet är att vita blodkroppar ska bekanta sig med de immunogena ämnena, och lära sig att bilda antikroppar. Därefter sprider sig de immuniserade cellerna – inte vaccinet – i kroppen.
Detta innebär att extremt små doser är tillräckligt både för barn och vuxna. Uppfattningen att barn generellt skulle behöva en lägre dos bygger därför på en felaktig uppfattning om hur vaccin fungerar.
En vanlig missuppfattning om vaccin är att de skulle vara utvecklade för vuxna, och måste ges i lägre dos till barn. Vaccinationsmotståndaren Viera Scheibner försökte påvisa detta genom att utmana en akademiker som uttalat sig i ämnet att bevisa motsatsen:
Om vaccination nu är så bra, utmanar jag Simon Chapman att visa sig på TV och låta sig injiceras med alla barnvaccinen, justerade för hans kroppsvikt, utav en av mig utpekad läkare och i min närvaro.Viera Scheibner (min övers.)
Det är felaktig att jämföra vaccin med medicin, där en farmakologisk dos-respons oftast kan ses. Dvs. ju fler tabletter, desto starkare effekt, av t.ex. smärtstillande medel (oftast upp till en gräns). Vid medicinering är kroppsvikt av intresse, eftersom effekten är beroende på hur stark koncentrationen av den aktiva ingrediensen är i blodet, på samma sätt som samma mängd alkohol påverkar oss olika mycket beroende på kroppsstorlek.
Vaccin fungerar istället så att immunceller – s.k. T- och B-celler – i närheten av injektionsstället bekantar sig med antigenerna, som frammanar en immunrespons. Cellerna som utvecklar immunitet mot det kroppsfrämmande ämnet sprider sig sedan i kroppen. Eftersom själva vaccinet inte behöver spridas i hela kroppen på samma sätt som en medicin, krävs extremt små doser.
Därför kan vi säga att vaccindoser i regel inte behöver justeras för kroppsvikt. Ett annat sätt att säga samma sak är att vaccinet är justerat för kroppsvikt, men att viktens påverkan på dosering är försvinnande liten.
Dosering av vaccin är ingen godtycklig process. Utvecklingen av ett nytt vaccin genomgår flera olika stadier innan det når marknaden, där man bland annat måste testa sig fram till vad som är den minsta möjliga dosen som ger en god immuniserande effekt.
Även om de ämnen som injiceras vid vaccin i regel är i så extremt små doser att effekten är försumbar både på barn och vuxna, är detta definitivt inget man tar för givet. Varje vaccin testas för sin målgrupp, och det finns exempel där dos-rekommendationen faktiskt skiljer sig från barn och vuxna. Ett exempel är Pandemrix, vaccinet mot svininfluensan, där barn under 13 år får en halv dos av vaccinet.
Vi ska återkomma till Viera Scheibners utmaning ovan. Det stämmer alltså inte att vaccin inte doseras med barn i åtanke, eller att vaccindoser i regel behöver vara mindre än de är för barn. Men det finns fler skäl till att utmaningen som riktats mot Simon Chapman i citatet ovan är irrelevant.
Utmaningen inte bara sprungen ur en felaktig förståelse för hur vaccin fungerar, utan även en felaktig förståelse för hur biverkningar fungerar. Även om vi accepterar Scheibners villkor, vilket alltså är orimligt, och vaccinerar en vuxen människa med 10–15 doser per vaccin, beroende på kroppsvikt, skulle experimentet inte visa någonting. Ens om det finns en risk är det knappast så att testpersonen skulle avlida direkt, eller drabbas av omedelbara och synliga bieffekter.
Aluminium, som vi har skrivit om tidigare är kanske ett av de ämnen där vi kommer närmast tolerabelt dagligt intag. Notera att TDI är beräknat baserat på vad vi ska kunna utsättas för utan risk för bieffekter varje dag under en lång tid. En vuxen människa får i sig motsvarande ungefär 15 doser vaccin per dag via födan. Även om vi accepterar att mer aluminium når blodet vid injektion än intag är det osannolikt att en enda exponering för sådana förhöjda doser skulle ha någon omedelbar effekt på vår hälsa.
Problemet med utmaningen är att risken man utsätter sig för – även om vi accepterar att en sådan finns vid ett onormalt högt intag av vaccin – endast är en förhöjd risk för bieffekter. Låt säga att personen i experimentet inte drabbas av några bieffekter – kan vi då säga att hen inte var utsatt för en förhöjd risk för bieffekter? För att ett experiment av den här typen skulle kunna bidra med någon som helst information av värde skulle det behöva göras extremt storskaligt, och följas upp över mycket lång tid. Vi har bättre data än såhär att tillgå om hur vi påverkas av olika ämnen, och den informationen används redan.
Även om utmaningen ur ett vetenskapligt perspektiv är ointressant, så kan det vara värt att notera att liknande experiment redan har utförts, vilket ytterligare belyser att ingen vaccinationsmotståndare skulle ta notis om experimentet när det inte ger de resultat de är ute efter.
En 44-årig man ifrån Tyskland har intagit tiomersal, vacciningrediensen som av motståndare kallas för kvicksilver, i 1 400 gånger högre dos än vad barn får i sig via vaccin. Det är en av de ingredienser som vaccinmotståndare oftast lyfter upp som hälsovådlig, och samtidigt i extremt mycket högre dos än vad som vore att justera för kroppsvikt. Ingen har påstått att så extrema doser skulle vara hälsosamt för någon, och han drabbades mycket riktigt magkatarr, inflammatoriska sjukdomar och andningssvikt. Några bestående men?
Patienten återhämtade sig helt.Clinical course of severe poisoning with thiomersal (min övers.)