Fyra vanliga vaccin, bland annat det mot Hepatit A, odlas i mänskliga cellkulturer. Det rör sig om celler från två aborter som utfördes på 60-talet, som har kultiverats och lever vidare än idag.
Detta är en del av tillverkningsprocessen, och på inget vis en ingrediens i något vaccin.
Vaccinationsmotståndare sprider gärna skrämselpropaganda om innehållet i vaccin. Ett påstående som sticker ut i mängden är att vaccin skulle innehålla celler från aborterade foster.
Vacciner innehåller bland annat [...] celler från aborterade människofoster [...] Var man får tag på dem? Från sjukhus; från kliniker som utför aborterLinda Karlström
Sex vaccin – varav fyra rutinmässigt används – framställs i någon utav två cellkulturer. Det handlar om WI-38, en cellinje från ett tre månader gammalt foster som aborterades i Sverige 1962, och MRC-5, en cellinje som härstammar från ett 14 veckor gammalt foster som aborterades i Storbritannien 1966. Alla vaccin som odlas i mänskliga cellinjer är baserade på någon av dessa två kulturer. De celler som används härstammar från dessa två foster, men de växer på egen hand, och de individuella cellerna har aldrig utgjort en del av fostret.
Det är alltså på inget vis så att det finns en läkemedelsindustri som är beroende av ständigt nya aborter för sin vaccinproduktion. Under föreläsningen med Linda Karlström som citeras ovan får hon en fråga från publiken om varifrån tillverkarna får tag på aborterade foster, varpå hon svarar: ”Från sjukhus; från kliniker som utför aborter”. Svaret visar på den intellektuella ohederlighet som genomsyrar vaccinationsmotståndet. Det är givetvis sant att dessa två aborter på 60-talet skedde på någon form av klinik, men lika självklart var det att mannen i publiken förletts att tro att det vaccinproduktionen krävde kontinuerligt nya foster, och den vanföreställningen gör Linda inga som helst försök att reda ut. Svaret är noggrant formulerat för att vilseleda utan att kunna anklagas för att vara faktamässigt fel.
Skälet till att cellkulturer är användbara i framställningen av vaccin är att de utgör en människoliknande miljö som viruset spridas i. Det vilda viruset isoleras från andra källor, och odlas sedan i en sådan cellkultur. Därifrån förändras stegvis olika variabler i miljön så att viruset måste anpassa sig till nya villkor.
Ett exempel är tillverkningen av det första vaccin som utvecklades med hjälp av cellinjer från människofoster. Där odlades rubella-viruset, som orsakar röda hund, i just en WI-38-kultur där temperaturen stegvis sänktes till 30°C. Efter att viruset hade spridit sig i 25 generationer under dessa nya förhållanden, fann man att det hade anpassats till den grad att det inte längre kunde sprida sig i normal kroppstemperatur. Det modifierade viruset var dock fortfarande ytligt likt det vilda ditot, så att vårt immunförsvar kunde bekanta sig med det, varpå en ofarlig form av viruset hade framställts, som kunde användas i ett vaccin mot röda hund.
Metoden som sådan var inte ny, utan samma tillvägagångssätt har tidigare använts för att odla vaccin i t.ex. djurceller. Fördelar med kulturer som härletts från människoceller var bland annat att vissa sjukdomar som drabbar människor inte hade lyckats odlas i djurceller, samt att celler från djur kunde innehålla andra oönskade bakterier eller virus som potentiellt skulle kunna kontaminera det odlade viruset.